Jag har sms-tjafsat med tvåbarnspappan hela helgen. Efter hans trevliga sms i lördags har jag också varit jättetrevlig. Jag lovar! Idag var jag väldans irriterande tror jag, så pass irriterande så att han var tvungen att bjuda ut mig igen. Är det bra eller dåligt? Vi kanske ska ses i veckan innan jag drar mig söder ut, och då skulle jag få chansen att förklara varför högern är grym och vänstern inte är hållbar. (Inte dem orden han använde.) Men jag fattar inte varför han är så bitter, han har ju varit muf:are. Vad hände då egentligen? Han borde prata med sin buddistiska sida och gå vidare nu tycker jag.

Men han är också sjukt irriterande. Har inte fått så mycket skit av någon som inte känner mig, typ någonsin. Inte av dem som känner mig heller för den delen. Att kalla mig för känslokall och att jag bara vill utnyttja människor "som borgarna som bara tömmer de stackars arbetarna på livsenergin och dumpar dem till gamarna när de inte har mer att ge". Tack som fan... Du rå?!

//KM

Söndagsångesten är inte min idag! Den tillhör min partner in crime, hon raggade upp en 20-åring igår. Toppen liksom, förrutom att hon är 31. Hennes ex's son är äldre än den grabben. Ringde henne nyss: "Jag har inte ätit på ett dygn, spyr upp allt jag får i mig." Hahahah! Hon började spy redan på krogen igår. Gin är tydligen ingen vän, vad säger du om det Niffe?

Ni vet det där tricket när man knyter fast något i ett snöre och när någon försöker plocka upp det rycker man i snöret så de får springa lite till? Just den leken tror jag tvåbarnspappan håller på med. Så fort jag tröttnar och inte tror att han vill något börjar han messa som fan och skriva massa gulliga saker. Sen dör det av lite och jag backar. Då kastar han fram snöret igen. Fast igår blev han lite butter: "Ni moderatsvin kan ju äta era jävla pengar när det sista trädet har dött och det sista fröet har förgiftats."

  Mmm, middagsdags.

//KM

Glömt att säga att jag, Niffe, är inte singel längre. Jag är ihop.

/Niffe

Det är ett litet och läskigt land vi bor i, där man ofta stöter på gamla vägar och minnen. En kompis till ett gammalt ragg bor här i stan, har sett honom i skolan några gånger. Vi vet båda vem den andra är men har aldrig pratat med varandra egentligen. Han strulade med min kompis och jag strulade med hans liksom. Campus är väldigt litet på det viset. De två var ökända: blonda, stekiga och players. Igår var han på samma uteställe som mig och kände att han var tvungen att säga lite mer än hej. Då kom en av hans kompisar fram och undrade hur vi kände varandra, och jag svarade: Känner väll inte honom egentligen, känner hans kompis. Då svarar han: Ja, DET gör hon verkligen. Tack för den. Synd att det var han och inte mitt gamla ragg som var där...

//KM

Jag är tydligen ett samtalsämne hos mina vänner. KM gjorde det, när KM var med hände det... Tydligen är det inte alla som råkar ut för att random folk börjar prata om olika saker på olika platser. Varför händer det mig då? Ikväll var jag ute med en vän och drack någon öl. (Det var faktiskt en lugn kväll.) Jag gestikulerar mycket när jag pratar så det slutade med att jag råkade slå till killen som satt bredvid. Det är en riktig ice-breaker det... Vi satt och snackade med deras gäng resten av kvällen. Visst, det var inte så konstigt, men sen kommer grabben fram med en vinkylare med skumpa och några glas och säger: kör bara. Ehh, okej? Så det gjorde vi. Nice! Men det tyckte min kompis var en typisk grej som händer när man är ute med KM, så det blir väll nya diskussionen på måndag kan jag tänka mig. Det tråkiga är bara att jag inte är med, de diskuterar mig utan mig. Irriterande!

//KM

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag är en rastlös själ. Den rastlösa själen är stressad. Ställde en fråga som jag inte vill ha svar på. Damn. Ställ aldrig frågor som ni inte vill ha svar på. Jag säger bara det. P-Å sitter bredvid som moraliskt stöd (ekpinnen). Jag fasar för svaret. Damn. Jag vill hem och kräkas. Andra gången för idag som jag skakar i hela kroppen.

/Niffe

Nu har jag filosoferat lite till. Vilken tur ni har som får dela så många av mina intressanta tankar idag! Men nu utgår jag faktskt från Niffes tankar... Som egentligen är rätt så lika mina.

Vi har pluggat i Växjö, där det finns en polishögskola. Polistjejerna är inte de mjukaste, mesigaste tjejerna direkt.. Och igår funderade Niffe över varför man som tjej skulle gilla sånna tjejer, varför inte ta en kille då? Men nu har jag tänkt lite mer på det. Det finns ju mesiga killar också, kan man lika gärna ta en tjej då? Och sen är det helt fel i grunden, inte särskilt stor tilltro till tjejer. Varför ska tjejer vara mesiga och killar vara tuffa? Så är det ju inte! Man gillar den man gillar och alla har olika personligheter och kön, hänger inte ihop. (Eller alltså, alla har inte olika kön, det finns ju inte så många att välja på.. Men ni fattar.) Jag menar, min gamla tränare var ju inte den coolaste killen fast han tränade kampsort och hade snopp.

Så, nu ska jag låta mitt lill ahuvud vila för idag.

//KM

Funderade lite på singel vs. par idag. Jag är ganska bekväm i singellivet nu.. Jag tycker om att vara ensam, bara inte att känna mig ensam. Har fortfarande inte tröttnat på helgerna, nu är det torsdag och man funderar på vad man ska hitta på. Det är roligt med helg, man bryter av vanorna. För mig är helg synonymt med att gå ut. Känslan av att fixa sig, käna sig snygg och gå ut för att dansa.. Nice! Hittar man en snygg kille.. Ragga är roligt alltså. Det som är tråkigt är dagen efter. Är det en lördag hämtar man sig och packar undan ångesten tills på söndagen.

Men sen har vi ju de andra fem dagarna i veckan... Det är då jag kanske skulle vilja ha en kille. Eventuellt. Helgkänslan kanske försvinner? Men i utbyte mot en trevlig vecka. Man kanske inte behöver helgerna så mycket om man har ett liv de andra dagarna? Visst, man kan gå ut fast man har pojkvän och jag behöver inte alls ragga. Men att veta att jag kan, om jag vill. Hmm... Kom fram till att det ärskönt att vara singel, ingen att ta hänsyn till, ingen att tänka på, bara bry sig om sig själv. Det tråkiga med att vara singel är att man inte har någon att ta hänsyn till, ingen att tänka på, bara bry sig om sig själv.

Jag är väldigt självständig, klarar av det mesta och vill faktiskt göra det mesta själv (så det blir rätt). Det enda jag behöver en kille till är det känslomässiga. Så det måste vara riktigt bra känslor som dyker upp så att jag vill ersätta allt det andra. Hoppas det finns. Annars klarar jag mig ändå.

//KM (Ja, det var en rörig text... Därför det fick kallas filosofi!)