Jag funderar på att göra slut med bloggen. Jag har inget roligt att säga längre känns det som. Why? Jag börjar undra om jag är för lycklig för att skriva. Det har jag märkt på många bloggar, man träffar nån ny eller börjar nytt jobb och helt plötsligt känns det alldeles tomt i bloggsammanhang.

Ni förstår, jag får dåligt samvete av att inte skriva här. Och jag kan bara inte hitta bra saker att skriva om. Jag har andra arenor att fylla, jag ska sätta mig in i Växjös homoliv. Det är parmiddagar, det är vernissage, det är kulturnätter och en hel del annat som tar upp mina tankar. Detta var en singel-jag-vill-dejta-och-obsessa-över-grabbar-blogg och nu känner jag mig inte hemma här.

Och det är inte bloggen det är fel på, det är mig. Jag har helt enkelt blivit för tråkig. Men, bloggen, kan vi fortfarande vara vänner? Kan jag få gästspela här när jag har något intressant att skriva om? KM kommer ta hand om dig som om du vore hennes egen.

Ja, vad säger man nu? Hur går vi vidare? Niffe slänger in handduken.

Vi ses vänner. Men inte på ett tag.

//Niffe

Man kan lära sig mycket om man är vaken på nätterna... Jag har hittat en ny hobby! Tror att det är massa britter som pimpar sitt favorit godis/mat och gör sjukt stora versioner av dem. Ungefär som att göra en stor chokladboll istället för att stå där och rulla. (Om man nu någonsin skulle få för sig det...   ) Men de gör mer avancerade saker, som stora Twix och Twinkies. (Kommer ni ihåg när Twix hette Raider förresten?) Så om jag nu ska ge mig in i pimp-businessen, vad ska jag börja med? En jätteknäck kanske? Tror det här kommer vara alldeles fantastiskt för bikinifiguren. Men som de sa i Konferansresan: "Han är ju inte direkt i form, eller, rund är ju iof också en form..."

http://www.pimpthatsnack.com/gallery.php

//KM - pigg och klar i huvudet

Något av det klokaste som Niffe sagt är: "rätt är lätt". Min kompis har varit anti killar ett tag nu, haft ett trassligt förhållande bakom sig och har helt enkelt inte orkat bry sig. Hon var i Sthlm för ett tag sen och började snacka med en kilel på lrogen. Sen dess har de messat lite och han skulle till Gbg för att fira nyår. Då sågs dem igen och har pratat i telefon dagligen sen dess. Han uppmuntrar henne jättemycket, ger henne komplimanger och tar reda på hur hon verkligen är. Till helgen åker hon upp bara för att träffa honom. Det är så det ska vara, inte massa "undrar vad han menar", "tänk om", "men det kan man stå ut med"...

Så nej, inga bonusbarn för mig den här gången. Vi har inte hörts av på en vecka, ingen verkar särskillt intresserad. Och det är nog ändå ett krav jag har på en kille, jag ska vara intresserad och han ska också vara det. Den här våren kommer jag vara liiite upptagen, sen får vi la se. Kanske hittar den riktiga McSteamy i USA? Ska till Florida om nästan två veckor... Wohooo!

//KM

När jag var liten, på min tid... Minns ni när man köpte backar med läsk i små glasflaskor? Köpte två idag fakktiskt, inte backar men flaskor. Trocadero och Champis. Det var tider det! Tänk en hel back med godsaker: Hallonsoda, turkos fruktsoda, L'oranga, Sockerdricka och Vira Blåtira. Inget skit man groggat sönder, utan riktig hederlig gammal läsk. När jag blir stor och har en bil, då jäklar!

//KM

Just ja, mitt nya hälsosamma liv förresten. Jag överdoserar Treo, Cola och kaffe. Jag tränar en del och väger upp det med en massa vin och trerätters. Känns som vägen till success va?!   

Vi ses på beachen 2020!!!

/Niffe - on the road again... elleeeeeeeeer?!!

Livet rullar på och ibland känner man att det rullar lite för fort. Att man någonstans tappar kontrollen och att det känns som om man inte kan påverka något alls. Man vet, eller man tror att man har en aning, om vart man vill men inte hur man ska komma dit.

Jag vet inte vart jag vill bo. Det vet inte Å heller. Hon vill inte bo i Göteborg. Det kan jag tänka mig. Jag vill inte bo i Stockholm, det kan hon tänka sig. Jag vill ha ett nytt stimulerande jobb, men jag vet inte vad jag vill jobba med. Eller vart som ni då förstår. Så jag känner mig fast här för att det är här jag är just nu och det är här som jag har ett helt okej jobb. Fast jag trivs varken 100 i stan eller med jobbet.

Så hur ska man kunna bryta upp? Finns inte mycket jobb och vart ska jag ta vägen? Ska jag lämna Å? För vad? För någonstans jag inte vet om jag vill till något jobb som jag inte vet om jag vill ha?

Ja, det blir nog att stanna här ett tag till. Se om Å och jag har något i längden. Vi har ju bara känt varandra i 4 månader, knappt. Lite tidigt att uttrycka sig om framtiden. Men jag grubblar på och över den. Och det känns som om livet lunkar på och jag har svårt att greppa kontrollen.

//Niffe

Det pirrar i magen, det fladdrar i bröstkorgen, till och med klumpar sig lite i halsen. Tänk vad fantastiskt det vore om det var känslan för någon annan (särskilt som man träffar någon)... Och det hade varit mycket bättre än den känslan som det faktiskt är. Paniken, ångesten, vilja sätta sig ner och gråta utan en riktig anledning. Något är fel, något är konstigt. Men vad?

Det lilla jag lärde mig på psykologin i skolan som var logiskt var att rädsla och panikångest är liknande känslor. Men rädsla är specifikt, man vet vad man är rädd för. Panikångest känns likadant, men är odefinierat. Man är rädd för något, men vet inte vad det är. Ungefär så känns det inombords.

//KM

Damn vad det är knepigt att söka jobb. Det personliga brevet är ett städigt slit för min del. Jag kan inte komma överrens med mig själv om hur jag borde skriva vilket gör att varje avsnitt får sin stil och intrycket blir bruden verkar schitzofren.

Så nu vill jag bara säga att ni måste hålla tummarna för mig och denna ansökningen. Det är så pass allvarligt att jag ber er säga till era vänner att även de bör hålla tummarna. Så då borde ju jobbet vara så gott som mitt om så många håller tummarna. Viktiga saker. Mycket viktiga saker.

Annars är det same old same old. Lika äckligt kär som innan. Ont i hela kroppen efter träning och jag uppdaterar er om eventuella framsteg i min kamp mot nykärskilorna. Ska till gymet i eftermiddag. Får se vad vågen visar. Säger den plus efter Å:s skämma-bort-Niffe-helg så skriker jag och går i ide några dagar. Ba så ni vet liksom.

Nähä, dags för lunch.

//Niffe