Det pirrar i magen, det fladdrar i bröstkorgen, till och med klumpar sig lite i halsen. Tänk vad fantastiskt det vore om det var känslan för någon annan (särskilt som man träffar någon)... Och det hade varit mycket bättre än den känslan som det faktiskt är. Paniken, ångesten, vilja sätta sig ner och gråta utan en riktig anledning. Något är fel, något är konstigt. Men vad?

Det lilla jag lärde mig på psykologin i skolan som var logiskt var att rädsla och panikångest är liknande känslor. Men rädsla är specifikt, man vet vad man är rädd för. Panikångest känns likadant, men är odefinierat. Man är rädd för något, men vet inte vad det är. Ungefär så känns det inombords.

//KM

Damn vad det är knepigt att söka jobb. Det personliga brevet är ett städigt slit för min del. Jag kan inte komma överrens med mig själv om hur jag borde skriva vilket gör att varje avsnitt får sin stil och intrycket blir bruden verkar schitzofren.

Så nu vill jag bara säga att ni måste hålla tummarna för mig och denna ansökningen. Det är så pass allvarligt att jag ber er säga till era vänner att även de bör hålla tummarna. Så då borde ju jobbet vara så gott som mitt om så många håller tummarna. Viktiga saker. Mycket viktiga saker.

Annars är det same old same old. Lika äckligt kär som innan. Ont i hela kroppen efter träning och jag uppdaterar er om eventuella framsteg i min kamp mot nykärskilorna. Ska till gymet i eftermiddag. Får se vad vågen visar. Säger den plus efter Å:s skämma-bort-Niffe-helg så skriker jag och går i ide några dagar. Ba så ni vet liksom.

Nähä, dags för lunch.

//Niffe