Man tror att man glömt, att det är borta, att det egentligen aldrig hände. Sen svischar det tillbaka och slår en i huvudet med full kraft. Kanske blev det en omedveten dominoeffekt, jag började tänka på en och då kom alla minnen tillbaka och brickorna rasade.

Är i Södertälje hos mina föräldrar nu. Här hade jag mitt längsta och egentligen enda riktiga förhållande. Inte så konstigt att jag tänker på honom här, det är alldeles för mycket minnen för att de någonsin ska försvinna. Fyra år är svårt att sudda ut, hur många gånger man än flyttar, byter sysselsättning och nya vänner man lär känna.

Men det var nog den utlösande faktorn. I natt drömde jag om Orup, inte den riktiga då, utan en gammal fling som mina vänner tycker liknar Orup (håller inte helt med). Jag hade bestämt mig för att absolut inte falla för honom, jag skulle ju flytta efter några veckor,det var inte lönt. Så självklart föll jag handlöst, tror till och med att jag mailade Niffe om att jag hade hittat kandidat nr 1 till posten som mannen i mitt liv. Patetiskt! Men han var sånt jäkla pojkvänsmaterial och han läste mig som en öppen bok. Han fattade allt... Vi hade extremt mycket gemensamt, så det var svårt att inte falla.

Den största andledningen till att jag inte ville falla för honom var att jag nyss blivit dumpad från mitt (nästan) förhållande två. Tog det lite hårt även om det samtidigt var bland de roligaste veckorna i Växjös historia (många skämt som uppfanns då). Var nog då som mina trust issues grundades. Så ikväll när jag redan ägnat varsinn dag åt de andra två så tog jag tillfället i akt att kolla upp honom på FB. Han som aldrig skulle flytta ifrån Växjö och som tyckte att ekonomibrudar måste vara det drygaste som finns. Jag visste redan att han hade ny flickvän, inga problem det var längesen liksom. Men nu fick jag veta vem det är, vi har en mycket bra gemensam vän och jag har sprungit Vårruset med henne. Han har flyttat till Linköping för att bo med henne. Hon har pluggat ekonomi i fyra år och jobbar nu som revisor.

Men jag är inte bitter!

//KM

Skrev min kandidatuppsats under vintern och tyckte det var jobbigt med julledigt och allt mot slutet. Tänkte att, visst skriva magister undervåren kanske är lite tråkigt när det är fint väder men det måste vara lättare i alla fall. Najj! Vill bara sätta mig på balkongen och sola ju! Så himla fint väder  Men men, var ute hela helgen och har samma planer för nästa helg så får väll stå ut.

Kunde ju vart värre, man kunde ju jobbat också... Och då lär mna ju inte direkt kunna göra smoothie till frukost och sitta och äta den på ute klockan 11.

//KM

De där ögonblicken som flashar förbi ibland. Det var väl tredje gången vi hade vår första dejt. Vi blev ihop, gjorde slut, blev ihop, gjorde slut och ja, sen var det första dejten innan vi blev ihop för tredje gången. Vi kunde verkligen inte hålla ihop men inte vara utan varandra heller. Han hade något som gjorde mig knäsvag, en utstrålning som fick mig att tappa andan. Så när jag väntade på honom den dagen så hoppades jag att detta var sista gången, vilket det också blev men inte på det viset som jag hoppades på. Det blev inte han och jag för alltid (vilket ni iofs redan vet).  Men i min enfald trodde jag att det var sista första dejten och att vi skulle leva lyckliga i resten av våra dagar, tillsammans.

Han tutade istället för att ringa och säga att han var utanför och jag hoppade in i bilen. Han tryckte tre gånger på knappen till handbromsen som han alltid gjorde innan han började köra. En gång frågade jag varför han gjorde så och fick svaret att världens skulle falla ihop annars. Jag antar att det var en just-in-case-grej, att han brukade göra så och hittills hade han inte krockat eller kört av vägen så han gjorde så för fortsatt tur. Ungefär som jag har min lyckopeng innanför dörren. Den har legat där skitlänge och jag har ju haft ganska bra med tur så varför ta bort lyckopengen, kanske skulle något dåligt hända då. Så just in case tryckte han även denna gången och sen for vi iväg. Turen gick till Kreativum i Karlshamn där vi vandrade runt bland en massa rum och prylar som jag inte minns. Det är dock en sak som jag inte kan glömma från den dagen och det är alla de miljoner frågor som svävade runt oss men som aldrig blev ställda. Jag ville veta var vi var, han och jag, med varandra och hur han tänkte. Ville han satsa på detta eller bara ha skoj? Skulle vi försöka på riktigt den här gången? Var han redo? Ville han ha mig? Varför höll vi på såhär i så fall? Varför var vi ibland rent av elaka mot varandra när vi egentligen bara ville vara nära?

Så där gick jag i ett mörkt rum under något som skulle likna en stjärnhimmel där ovan högt, högt upp. Vi var ensamma och vi gick väldigt nära. Hade jag bara lutat mig en halv centimeter så hade våra armar rört vid varandra men det gjorde jag inte, för mellan oss var det en halv centimeter och flera kilometer av frågor. Tillslut hade vi vandrat runt hela rummet och inga frågor hade blivit ställda och när vi kom ut i dagsljuset igen så hade hjärtat sjunkit lite djupare ner i bröstet och alla de där frågorna jag hade fick jag aldrig svar på. Flera månader senare tröttnade båda han och jag på att det aldrig blev bra och ordentligt trots alla våra känslor. Så vi bröt på riktigt.

Det där ögonblicket flashar förbi ibland och jag kan inte låta bli att vandra runt i minnet under den himlen med jämna mellanrum. Värmen av armen en halv centimeter bort kan jag fortfarande känna och frågorna som aldrig ställdes kan jag känna tyngden av.

//Niffe

I morse väcktes jag av ett samtal jag arbetat för och väntat på i ett halvår. Aktivt i alla fall, egentligen borde jag ju räkna hela studietiden som en förberdelse inför detta. "Hej, vi vill erbjuda dig en tjänst hos oss." Fucking awsome! Jag får ett kvalificerat jobb direkt efter min utbildning! Wohooo!

Sedan ringer telefonen igen från ett mobilnummer jag inte har inlagt. "Hej, euhm, jag tror du träffade min pojkvän på en fest i lördags. han var så konstig när han kom hem och jag undrar nu om det hände något mellan er." Grattis! Du är ihop med ett svin... Han sa att han var singel och vi kysstes. Stackars henne, lät sjukt ung också och hade kontantkort på telefonen. Kan inte varit så gammal och han är 33 och behandlar henne inte helt okej. Hon messade sen och sa att han ursäktade sig med att jag ljög (hon trodde mig i alla fall), han messade mig och bad om ursäkt för att hon ringt och stört mig och undrade om vi inte kunde vara vänner ändå. Eeh nej, jag tror inte det. Inte just någonsin. Partille, the gift that keeps on giving.

Dagen avslutas med mitt första boxningspass. Så jäkla kul! Hoppas bara att jag kommer ur sängen imorn för jag börjar bli hyfsat stel nu. Tränaren var liiite speciell, han gjorde pruttljud när han tyckte vi var dåliga och undrade om jag ville ha en kopp kaffe när jag stod och vilade lite. Herregud! Jag har inte tränat så här hårt på två år... Kan vara skoj att få ner luft i lungorna ibland. Men det var roligt och we'll be back.

//KM - revisor by day, boxer by night

Börjar få en ny mörk man som favorit i tv världen. True Blood får nog snart börja igen annars kommer stackars Alcide bli bortglömd till fördel för Mateo!  Latinon i Off the map... Det är ögongodis det! Som Jake, fast utan baby-face.

//KM

Jag är inte längre sötast på kontoret och det gör mig lite lessen. Praktikanten är urgullig med sin retrostil och insjöbruna ögon och söta frisyr. Men är jag bitter? Neeeeeej, gick dock ut på stan igår och löpte ny outfit och har sminkat mig dagen till ära. Bara för att kunna matcha praktikanten. Det här med att jag har varit kontorets söta lillis har ju känts så bra. Men nu liksom. Hon är i alla fall rolig, praktikanten. Så det får väl räknas till något.

Men jag är inte bitter.

/Niffe

Har precis shoppat mig en ny outfit och jo, jag är ett uns lyckligare än innan.

//Niffe

... så är jag 18år, gift och yrkesmillitär (närmare bestämt elitsoldat). De som möjligtvis kan undra är några medelålders, alkoholiserade, Ed Hardy klädda, skabbiga typer från Partille. Var på en mycket intressant 50-årsfest i lördags. Hälften av gästerna var bjudna, och mycket trevliga. Andra hälften eeeh.. Asså.. Nej men har du mött min vän? Hon jobbar inom Kriminalvården. -Jasså, ni har mötts? Konstigt.

Lite äckligt när de sitter och sluddrar om sina förstörda familjer och hur mycket deras barn hatar dem. Deras barn var visst i min ålder. Sen vänder de andra sidan till och "How you doing?" Typ. Blä!  Klarar mig bättre själv om det skulle vara framtiden.

//KM