Jag mailade mamma igår om ett nergånget hus vid kusten, köpa ihop och renovera? Fick tillbaka: Min lilla pia, gå och lägg dig nu istället. Natti natti. Och ska vi köpa något så ska det vara strandtomt. Så det så. Puss.

Och ja ba: Men mamma! Alla andra får ju ett hus att renovera upp. Du är så orättvis och fattar ju ingenting! (Stampa nerför trappan till rummet och slänger igenom dörren så hårt att tavlorna hoppar till och fönstren skakar)...... Typ. Fast inte alls så. Mer okejdå, jag letar efter något annat. Men i alla fall. Hon fattar ju ingenting.

Nääää, mina vänner. Jag är dötrött. Dags att gå hem tror jag. En halvtimme tidigare iofs men så får det vara. Jag pallar inte mer. Jobbar en stund extra imorgon istället.

//Niffe

Och inte vilka drömmar som helst, utan sexdrömmar! Efter en väldigt konstig en i natt, så kom jag att tänka på en kompis konstiga sexdröm. Han var så upprörd en morgon, för han brukade bara drömma tre sexdrömmar om året, och han tyckte att han hade slösat den här på allt för konstiga grejjer. Håller med honom, att drömma om Pingu är inte normalt från början, att ha sexdrömmar om Pingu är absolut inte okej   

Diskussionen handlade om Pingu var en tjej eller kille. För om det var en kille så hade han blivit våldtagen, om det var en tjej hade hon inte blivit det. Tyckte att min kompis hade lite störda preferenser och han borde fundera över sin kvinnosyn. Men det var en rolig dröm ändå, men synd om Pingu, för vi tyckte alla att det var en kille. För han har väll en lillasyster också liksom? Och man vet vem mamman och pappan är. Hur? Minns inte att det fanns någon berättarröst och de pep ju bara när de pratade.

Meeek mek //KM

I förgår kväll var tjejen och jag ute och gick. Några snorungar stod utanför affären och när vi gick förbi så ropade de lesbians efter oss. Å jag ba: ja?... Ungefär som om jag skulle ropat ungdomar-utan-framtid efter dem. Jag menar, det är ju sant. Är det vad dagens ungdom kan få fram i form av glåpord? Då är jag orolig. Inte ens en svordom liksom. Hah. Ja jäklar. Lite roligt faktiskt.

//Niffe

På riktigt? "Så ska jag aldrig göra/säga när JAG har barn." Tänkt så någon gång? Nu är det inget radikalt jag tänker på ikväll, utan mest filmer man fick och inte fick se. Det var alltid nyheter vid 22, så en del filmer såg jag en timme av ungefär hundra gånger innan jag var tvungen att lägga mig. The Shining var en av dem. Tyckte den var väldans läskig och jag fick aldrig se slutet för det var "mycket värre". Eller hur! Nu när man sett det undrar man ju... Början är asläskig, slutet är bara fjantigt. När han sitter där som en snögubbe i labyrinten...

Dessutom tyckte mamma att Exorcisten var den läskigaste filmen någonsin (tycker nog fortfarande) så den fick jag aldrig se. När jag väl såg den satt jag och funderade på när det läskiga skulle komma. Var redan avtrubbad av våra ungdomsskräckfilmer. Och det var innan The ring och Saw till exempel.

Så nu till min poäng. Kollade på Pretty Woman igår. Den fick jag minsann se när jag var liten. Det var ju en så gullig och romantisk film! Men hallå?! Har ni sett den? Fattar ni inte vad den handlar om? Fattar ni inte vad hon gör? Mycket bra värderingar att sprida till småtjejer. Ska aaaldrig låta mina barn se den så tidigt. Fast det är en bra film ;o) Satt ju ändå och tutade till Roxette's "It must have been love".

//KM

Jag har rätt så många ex. Några av dem är fina fina, några är fina och några är crap som i dåliga människor. Idag har det blivit en nostalgidag i och med ett sms från en av dem. Så jag tänkte dela med mig av min ex-historia för er, i alla fall några av dem.

Jag hade min första pojkvän vid 14 års ålder. Han var 21. Vi åkte runt i hans blå Volvo 240 med tonade rutor. Det kändes galet coolt just då. Men han tröttnade snabbt på mig, en liten snorunge som hängde runt honom med stora beundrande ögon. Han gjorde slut och jag grät. Han ringde och jag svarade inte.

Min andra pojkvän var en parentes. En parentes som jag fortfarande hörs av med, men bara ytligt.

Sen kom han som knarkade och såg monster. Han gjorde mig mörkrädd. Han är fortfarande ute på hal is den stackar´n.

Sen kom det en fin pojke. Han som kom hem för att jag saknade honom så. Jag avslutade varje samtal med kom hem, du saknas. Jag menade inte att han skulle komma hem egentligen, jag bara önskade att han var hos mig. Men han lyssnade och en vacker dag lurade han mig på ett uppdrag och medan jag väntade på en kompis till honom som skulle lämna en grej så knackade det på axeln. När jag vänt mig om så var det inte vännen jag såg, utan honom. Det är bland det finaste någon gjort för mig.

Sen kom en superfin pojke. Han var alldeles för bra för mig. Jag kände mig som en bedragare för att jag inte kunde matcha hans känslor. Det var ett år av ständigt dåligt samvete. Jag kan känna såhär efteråt att jag inte försökte nog.

Sen kom Han. Det var några år av upp å ner, men mest ner. Fast när det väl var upp så var det ordentligt upp. Det som hände tog mig ett par år att komma på fötter ifrån. Han gjorde så mycket dumt. Så mycket oförlåtligt dumt.

Det finns fler, några som är riktiga ex och några som är nästan-ex, då vi var nästan-ihop under lång tid. Men liksom, när jag tänker tillbaka så tänker jag att det var nog bra det som hände. Att Livet tog hand om mig då också, på sitt lilla nyckfulla vis.

//Niffe

Nu kan jag andas igen... Känns som jag stått och trampat vatten ett tag, och i veckan hamnade jag under ytan några gånger. Bara någon månad kvar, sen kommer jag fram till strandkanten. För tillfället har jag en luftmadrass att vila lite på i alla fall.

I fredags var jag ute med några vänner, en gammal och tre nya som jag inte druckit med innan. Spännande med tanke på att jag sovit fem timmar natten innan och hade gjort tre tentor på en vecka, så jag lämnade tolleransnivån hemma. Min kompis nya pojkvän undrade vad jag tyckte om honom, så jag sa det alla tänkte på men ingen vågade säga högt. Stekare! Och han var förvånad?! Detta var pusselbitarna:

-Backslick (a.k.a framgångsfrilla)

-Stor klocka

-Skjortan liiite för uppknäppt

-BMW:n (som han skröt om hur fort han lyckades köra)

-Solariebrännan (så mörk så jag frågade om han varit utomlands nyligen)

-Han gillade Harry Potter (trodde han var jättesarkastisk, men det var han visst inte). Okej, inte en stekig pusselbit, men då drar vi till med det gamla goda, värdelösa ordsspråket: Undantaget som bekräftade regeln.

Vad skulle ni svara på frågan om hur han uppfattades?Tycker fortfarande jag hade rätt, och ska tilläggas att jag gillar stekare, så försökte faktiskt inte förolämpa honom. Lyckades till och med få till en tequila utmaning, så jag sitter i skiten nästa gång vi ska ut.

Träffade även den söta bartendern från Tranquilo, ska bli mitt nästa mål. Hade varit perfekt att prata lite med honom när han själv var ute, men ingen av oss vågade riktigt. Känns lite skabbigt att ragga på honom när han jobbar (har försökt det innnan, med en annan bartender, tydligen är det inte hett att ragga på nyktra människor i fyllan. Who knew?!).

Nu ska jag läsa min nya bok och lära mig hur det funkar. "Alla får ligga." And then?

//KM

Okej, igår behövde jag få ur mig lite grejer. Kanske skulle uppdatera lite om bakgrunden till det där konstiga inlägget.

Well, Å och jag är fortfarande ihop. Väldigt mycket så, vi har träffat delar av varandras familjer (det gick fint) och vi har börjat prata om att eventuellt flytta ihop om ett tag. Men på senaste tiden har jag känt att hon har gått runt med några frågetecken och jag vet liksom inte riktigt vad det handlar om (eller så är jag kanske bara paranoid). Och mitt tidigare inlägg var ett "rensa-luften-grej" som jag hade med mig själv och en fantasi-Å som jag sa det till. Lite som att jag hoppades att fantasi-Å skulle skvallra till Å att hon inte behöver freaka. Eller i alla fall tänka på det. Freakning sysslar vi inte med längre. Tror vi.   

Men ni, jag är kär. På riktigt. Och ni vet ju sedan tidigare hur mycket hon betyder för mig. Jag får hoppas att jag betyder lika mycket tillbaka helt enkelt.

//Niffe

Det här med att vara ihop är svårt skit. Det finns en del som jag vill säga Å men ja.. knepigt detta.

Alltså, jag tror att hon känner sig lite låst. Men det vill jag inte, det här med plugg och så verkar vara en känslig fråga. Jag vill egentligen säga att du, jag finns här. Jag kommer finnas här och sök det du vill var du vill. We´ll make it work. Å du, när det kommer till att flytta ihop så har jag inte bråttom, men jag gillar tanken. Jag är lite av en fegis och bara tanken att jag vill detta med dig är fantastiskt för mig, därför jag är så glad, att det som jag velat känna innan är det som jag faktiskt känner nu. Ingen stress liksom, jag vill inte springa i förväg. Det vi har nu är super och det är bara roligt att leka med tanken, men du behöver inte bli rädd. Och det där med att jag berättat om alla mina knep i förhållanden är bara för att du ska veta, så att du kan plocka ner mig om det händer. Och när jag inte ville ses häromkvällen var för att jag kände the drama queen väckas till liv och jag vill inte att du träffar henne. Jag blir så hemsk då och jag vill inte sätta igång bråk bara för att det kliar i mina ben av rastlöshet. Det har inget med dig att göra, det är bara så jag känner ibland och det betyder inte att något är dåligt. Jag kommer inte rymma min väg som jag gjort innan, du alldeles för speciell. Men ibland måste jag ducka för mina mörka sidor och jag kommer göra allt för att du inte ska behöva möta dem. Och du, det där med barn, fan, det är skitkänsligt för dig och jag vet det. Men det ger inte mig utrymme för att säga att jag vet inte om jag ens vill ha barn. Kanske, kanske inte, men jag vågar inte säga något alls. Jag vet inte ens vart jag står i den frågan så du behöver inte gå runt och vara rädd att jag kommer dra upp snacket för det är jag inte klar med själv. Jag tänker inte på det, det borde du inte heller göra. Andas ut.

Wow, det vill jag säga. Men jag vet liksom inte hur. Jag vill bara få henne att förstå att jag vill vara ihop. Punkt. Hur och när och var spelar ingen roll. Det löser sig. Det kommer inte vara perfekt, men jag kommer göra vad jag kan. Sen att jag är som jag är ibland, det får liksom vara så. Hmmmm.. Nu känner jag mig lättad. Ska bara försöka få fram detta till Å. Eller inte. Vaffan. Tanskeläsning vore ju inte så dumt ibland. Ba: du, läs mina tankar å sen behöver du inte kommentera, bara ta in och nicka lite och sen pratar vi aldrig mer om detta. Okej?

// Niffe