Livet rullar på och ibland känner man att det rullar lite för fort. Att man någonstans tappar kontrollen och att det känns som om man inte kan påverka något alls. Man vet, eller man tror att man har en aning, om vart man vill men inte hur man ska komma dit.

Jag vet inte vart jag vill bo. Det vet inte Å heller. Hon vill inte bo i Göteborg. Det kan jag tänka mig. Jag vill inte bo i Stockholm, det kan hon tänka sig. Jag vill ha ett nytt stimulerande jobb, men jag vet inte vad jag vill jobba med. Eller vart som ni då förstår. Så jag känner mig fast här för att det är här jag är just nu och det är här som jag har ett helt okej jobb. Fast jag trivs varken 100 i stan eller med jobbet.

Så hur ska man kunna bryta upp? Finns inte mycket jobb och vart ska jag ta vägen? Ska jag lämna Å? För vad? För någonstans jag inte vet om jag vill till något jobb som jag inte vet om jag vill ha?

Ja, det blir nog att stanna här ett tag till. Se om Å och jag har något i längden. Vi har ju bara känt varandra i 4 månader, knappt. Lite tidigt att uttrycka sig om framtiden. Men jag grubblar på och över den. Och det känns som om livet lunkar på och jag har svårt att greppa kontrollen.

//Niffe

Det pirrar i magen, det fladdrar i bröstkorgen, till och med klumpar sig lite i halsen. Tänk vad fantastiskt det vore om det var känslan för någon annan (särskilt som man träffar någon)... Och det hade varit mycket bättre än den känslan som det faktiskt är. Paniken, ångesten, vilja sätta sig ner och gråta utan en riktig anledning. Något är fel, något är konstigt. Men vad?

Det lilla jag lärde mig på psykologin i skolan som var logiskt var att rädsla och panikångest är liknande känslor. Men rädsla är specifikt, man vet vad man är rädd för. Panikångest känns likadant, men är odefinierat. Man är rädd för något, men vet inte vad det är. Ungefär så känns det inombords.

//KM

Damn vad det är knepigt att söka jobb. Det personliga brevet är ett städigt slit för min del. Jag kan inte komma överrens med mig själv om hur jag borde skriva vilket gör att varje avsnitt får sin stil och intrycket blir bruden verkar schitzofren.

Så nu vill jag bara säga att ni måste hålla tummarna för mig och denna ansökningen. Det är så pass allvarligt att jag ber er säga till era vänner att även de bör hålla tummarna. Så då borde ju jobbet vara så gott som mitt om så många håller tummarna. Viktiga saker. Mycket viktiga saker.

Annars är det same old same old. Lika äckligt kär som innan. Ont i hela kroppen efter träning och jag uppdaterar er om eventuella framsteg i min kamp mot nykärskilorna. Ska till gymet i eftermiddag. Får se vad vågen visar. Säger den plus efter Å:s skämma-bort-Niffe-helg så skriker jag och går i ide några dagar. Ba så ni vet liksom.

Nähä, dags för lunch.

//Niffe

Vad är det för konstig jävla gubbe som sitter i tornet på Fångarna på fortet???

//KM

Oberoende kvinnor dras till äldre, attraktiva män. Do we like it? Yääzzz. Why not liksom? Undersökningen gick ut på att kolla när kvinnor blev framgångsrika, om de då ville ha yngre troffégrabbar precis som män. Men nej, kvinnor behövde inte den bekräftelsen, istället söker de en man de är intresserade av, inte bara vill visa upp. Låter väldigt sunt tycker jag. Vi behöver alltså ingen man för att klara oss, vi fixar vår egen lycka, sen väljer vi en man som en liten bonus till oss själva liksom.

http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article8371284.ab

//KM

Och då menar jag inte när man diskar i fyllan och glömmer det tills nästa dag... Har fått en massa virusmail från ett ex, så igår tänkte jag säga det till honom när jag såg att han var online på msn. Men precis när jag skulle trycka enter så laddades hans msn-bild upp. Det var han som stod och kramades med en tjej. Så han kan få ha sitt jävla virus...

Och missförstå mig rätt nu, jag var inte svartsjuk. Inte så att jag önskar att det var jag. Ne, men jag var avundsjuk. Varför ska han ha ett lyckligt förhålande och inte jag? Han dumpade mig för att han inte var redo för ett förhållande, men om han vore det skulle det vara jag. Bullshit!

De två killarna jag verkligen har varit ihop med har haft förhållande på förhållande sen det tog slut mellan oss. OCH, det värsta av allt, de är egentligen loosers, så varför lyckas de, men inte jag? Samma sak med de killar som jag träffat lite mer tillfälligt, men hoppades skulle leda till mer, de skaffar flickvän så fort att de knappt hinner dissa mig. Why? Jag vet att jag är bra (försöker intala mig själv det i alla fall), men varför är jag inte flickvänsmaterial? På vilket sätt gör jag fel? Inget funkar ju... Säga vad man känner/hålla tillbaka känslorna lite, ta det lugnt med sexet/skita i vilket, vara pratig och obetänksam/ordentlig och lugn. Och jag träffar inte en typ av killar heller, har varit sjukt olika. Fattar inte... Kan någon hjälpa mig?!?

//KM

På riktigt... Börjar bli mycket nu.

http://blogg.aftonbladet.se/schulman/2011/01/det-ar-som-i-en-katastroffilm

Dessutom har det hänt mer. Fiskar som flyter upp, utan ögon! Och duvorna i Italien som bara ramlade ner. Inte bra, inte bra alls. Eller är det sånna dumma saker som egentligen händer hela tiden, men som tidningarna letar upp nu för att det är skoj? INTE cool.

//KM

...vad det är för fel på oss? När vi bodde i Barca kom jag hem en kväll efter jobbet och hade haft en låt på hjärnan hela dagen. När jag kom hem sjöng Niffe på den! Mycket konstigt eftersom jag sov när hon gick på morgonen, sen sågs vi inte på hela dagen. När vi var i Köpenhamn kom Niffe till hotellet efter mig, jag var så himla trött och seg så jag frågade om vi inte kunde äta där och sen bara lägga oss? Tyckte Niffe var en toppenidé eftersom hon kände sig likadan. Kul fredagskväll i Köpenhamn liksom. Men det är så vi är, väldigt lika. Tänker ofta samma saker, har lust till samma saker.

Så det är väll därför jag också tänker på bröllop nu för tiden. Även om det inte ens är i närheten av aktuellt för min del. Har inte riktigt haft något drömbröllop i huvudet sen jag var liten... Men nu börjar klockan ticka och planeringen rullar på. Surfar in på Tiffany's och Vera Wang och väljer. Kollar på alldeles för många bröllopsfilmer (och då ska det noteras att jag hatar romantiska komedier egentligen). Pratade med min mamma om bröllop för ett tag sen. Min syn är tydligen amerikansk, inte så man gör i Sverige som jag tror. Konstigt! Men det lär ju bli mer och mer så, de amerikanska traditionerna, fast man inte ens fattar varför. Först Halloween, sen bröllop. Vem vet, snart kanske vi firar landstigningen av de första pilgrimerna med Thanks giving? Javell, det jag vill komma fram till är att jag vill ha en feting, kanariegul diamant i min förlovnngsring och en jättefin klänning, och gifta mig på en stor herrgård där alla gästerna kan bo hela helgen med repetitipnsmiddag, brunch och grejer.

//KM - Kanske behöver en kille också