- Är du fortfarande ihop?

- Varför undrar du?

- Nä, ba undrar.

- Ja jag är fortfarande ihop.

- Typiskt.

- Varför då?

- Nä ba liksom.

- Jaha.

Sms-konversation på hög nivå med en gammal dejt som hörde av sig. Undrar vad han vill. Han hade i alla fall sett statusen på Facebook för jag har inte skrivit till honom på ett tag. Inte sedan han ringde mitt i natten och ville gosa. Fast då kanske jag sa att jag var ihop i alla fall. Jaja, spela roll. Rolig meningslös konversation i alla fall. Å det är det mest spännande som hänt idag. Det ni!

//Niffe - uttråkad på hög nivå och väntar sms från tjejen så jag vet när jag ska vara ledig, två dagar innan påsk eller två dagar efter? Funkar det här mer tankeöverföring så svara nu älskling för jag vill gärna kryssa datumen i kalendern och börja räkna ner. Jag räknar ner i minuter. Men det är inte så att jag längtar efter ledighet. Nejdå. Bara det är minuter känns fint. Liksom.

Jag skriver att det är henne jag vill bli gammal med och sen blir jag orolig att hon kanske freakar ur. Men då kommer svar att hon blir alldeles lycklig och varm inombords. Och jag ler och tackar alla makter som finns att jag har henne. Och så lovar jag mig själv att aldrig vara en sån pms-häxa som jag var i helgen.

//Niffe 

Läser en riktig chic-lit bok nu om två irländska kvinnor som har allt, nästan. De har grymma jobb, ser sjukt snygga ut, killarna flockas som flugor och de shoppar som galningar. Det som saknas för den ena är mannen i hennes liv, och för den andra är det tilliten till mannen i hennes liv. Såg även en töntfilm igår om presisdentens dotter som inte kunde leva livet hon ville. Pappa gav henne en hemlig livvakt som hon blev kär i tills hon fattade att allt var en bluff. Sen slutade allt lyckligt i resten av deras dagar.

Jag vill ha allt. Jag vill ha karriären och det lysande privatlivet med en fantastisk lägenhet och garderob. Dessutom vill jag ha sagan, jag vill ha prinsen. En romantisk grabb som friar på ett töntigt vis och en smörig sång att dansa första dansen till på brölloppet. Så nu gäller det att få tummarna los soch börja jobba för det. Tar karriären först och ser om det ramlar ner en prins i mitt knä under tiden. (I boken träffar hon massa heta affärsmän på sina jobbresor som alla är kära i henne...) Det kan gå!

//KM

Jag är världens glömskaste. På bussen igår säger KM: Är det all packning du har med dig? Å ja ba: NEJ!!! Resten ligger på centralstationen inlåst, glömde det! Var ju bara till att vända. Jag är världens glömskaste!

Så sjukt mycket typiskt mig!

//Niffe i glada OCH soliga Göteborg!

"Inget socialt go i dig, inte så utåtriktad." Ska du inte säga att jag är kort också eller? Ungefär lika långt ifrån sanningen. Eller har jag en sjukt vriden självbild? Som anorektiker som ser tjockisar i spegeln och bantar. Jag tro att jag är social, men egentligen är det låtsasmänniskor jag pratar med. Alla på krogen tror jag är idiot för jag står och pratar för mig själv. Pinsam presentation i klassen imorn då, för jag tror att det finns tre till i min grupp. Men egentligen står jag där själv och presenterar Molgan. Egentligen finns inte Niffe heller, har bara hittat på henne och skriver dubbla inlägg för att det ska verka som att jag har vänner.

Hoppas väkligen inte det, för imorn kommer NiffePiffe till stan! Hade varit mycket tråkigt om det inte vore så... Det är ändå min elakaste bästa vän!

//KM & Co

- Och du får hälsa din familj. Kan man säga att Å är din familj? säger den fina vännen.

- Ja det tycker jag nog. Jag ser henne som en familj. Hemma-familjen som en annan och såklart vän-familjen också. Så jo, det kan man säga, säger jag till fina vännen.

- Ja, men hälsa familjen då!

Och så tänker jag att det är ju Å jag ska hem till när jag jobbat klart. Det har varit henne som jag gått hem till de senaste veckorna/månaderna när jag ska "hem". Hon är den som jag längtar efter, lagar mat med, tittar på tv med, kryper ner i sängen med. Klart att hon är familj. Ganska ny familj men dock en sådan. Och så tänker jag att det är skönt att ha någon att komma hem till. Att slippa känna att fil och musli is the shit framför biggest looser. Nu är det middagsfix nästan varje dag. Handling, "vill du ha någon när jag ändå ska till affären?" och ni vet allt sånt. Det är skönt och avslappnat och jag gillar det. Förut har jag alltid varit igång i hundranittio, aldrig lugnt, göra göra göra! Nu så är det mer chill och det är underbart. Jag älskar min familj, eller mina familjer. Både Å-familjen, vän-familjen och hemma-familjen.

//Niffe

Ska börja skriva magisteruppsats nu, vilket ska bli spännande eftersom kandidaten var ett helvete. Men ny partner, nytt ämne ska inte ta ut något i förskott. Här om dagen kläckte jag idén att vi gör en ljudbok av uppsatsen så slipper vi skriva något. Kan ge ut den med en bilderbok så lägger vi in sånna pling-signaler när det är dags att vända blad. Minns ni från barndomen? Då kanske någon till och med orkar titta igenom den.

//KM

Jag börjar bli ordentligt frustrerad över jobbet. Ni förstår, allt jag vill är att göra ett bra jobb men saker runt omkring förhindrar det. Jag tycker att vi jobbar till 75 % och resten "får komma efterhand". Meeeeeen!!

Uschamej, jag vill framåt och uppåt och jobba hårt och se resultat. Jag vill kunna klappa mig själv på axeln och säga att jepp, det där gjorde jag och vi alldeles utmärkt. Inte känna att jepp, det duger... Nästa år kanske vi kan göra något riktigt bra. Jag vill göra något sjuhelsikes bra nu!

Hmmm...

//Niffe