De där ögonblicken som flashar förbi ibland. Det var väl tredje gången vi hade vår första dejt. Vi blev ihop, gjorde slut, blev ihop, gjorde slut och ja, sen var det första dejten innan vi blev ihop för tredje gången. Vi kunde verkligen inte hålla ihop men inte vara utan varandra heller. Han hade något som gjorde mig knäsvag, en utstrålning som fick mig att tappa andan. Så när jag väntade på honom den dagen så hoppades jag att detta var sista gången, vilket det också blev men inte på det viset som jag hoppades på. Det blev inte han och jag för alltid (vilket ni iofs redan vet).  Men i min enfald trodde jag att det var sista första dejten och att vi skulle leva lyckliga i resten av våra dagar, tillsammans.

Han tutade istället för att ringa och säga att han var utanför och jag hoppade in i bilen. Han tryckte tre gånger på knappen till handbromsen som han alltid gjorde innan han började köra. En gång frågade jag varför han gjorde så och fick svaret att världens skulle falla ihop annars. Jag antar att det var en just-in-case-grej, att han brukade göra så och hittills hade han inte krockat eller kört av vägen så han gjorde så för fortsatt tur. Ungefär som jag har min lyckopeng innanför dörren. Den har legat där skitlänge och jag har ju haft ganska bra med tur så varför ta bort lyckopengen, kanske skulle något dåligt hända då. Så just in case tryckte han även denna gången och sen for vi iväg. Turen gick till Kreativum i Karlshamn där vi vandrade runt bland en massa rum och prylar som jag inte minns. Det är dock en sak som jag inte kan glömma från den dagen och det är alla de miljoner frågor som svävade runt oss men som aldrig blev ställda. Jag ville veta var vi var, han och jag, med varandra och hur han tänkte. Ville han satsa på detta eller bara ha skoj? Skulle vi försöka på riktigt den här gången? Var han redo? Ville han ha mig? Varför höll vi på såhär i så fall? Varför var vi ibland rent av elaka mot varandra när vi egentligen bara ville vara nära?

Så där gick jag i ett mörkt rum under något som skulle likna en stjärnhimmel där ovan högt, högt upp. Vi var ensamma och vi gick väldigt nära. Hade jag bara lutat mig en halv centimeter så hade våra armar rört vid varandra men det gjorde jag inte, för mellan oss var det en halv centimeter och flera kilometer av frågor. Tillslut hade vi vandrat runt hela rummet och inga frågor hade blivit ställda och när vi kom ut i dagsljuset igen så hade hjärtat sjunkit lite djupare ner i bröstet och alla de där frågorna jag hade fick jag aldrig svar på. Flera månader senare tröttnade båda han och jag på att det aldrig blev bra och ordentligt trots alla våra känslor. Så vi bröt på riktigt.

Det där ögonblicket flashar förbi ibland och jag kan inte låta bli att vandra runt i minnet under den himlen med jämna mellanrum. Värmen av armen en halv centimeter bort kan jag fortfarande känna och frågorna som aldrig ställdes kan jag känna tyngden av.

//Niffe