Min mormor är dålig. Jag åkte ner i panik till kna och har tillbringat slutet av veckan hos henne. Och jag kan inte låta bli att tänka att snart, snart kanske hon inte orkar mer. Hon som alltid varit så stark. Hon som alltid funnits där vid sitt köksbord utan att kräva något. Där får man alltid vara sig själv.

Jag tänker att jag undrar om jag egentligen känner henne. Jag har ingen aning om mycket i mormors liv. Jag vet en del i alla fall. Hon skilde sig tidigt. De tog hennes första barn från henne på grund av det. Min morbror som jag lärde känna sent i livet då min mamma sökte upp sin okände halvbror. Hon hittade honom tillslut. Mormor gifte om sig senare med en änkeman (morfar) som hade många barn sedan tidigare, men de fick tre barn ihop också, då var mormor 38. Alla morfars tidigare barn har dött i cancer.

Jag undrar om jag känner min mormor. Jag vill fråga henne en massa saker med hon är för trött nu. Och kanske spelar det i alla fall ingen roll. För jag kan fortfarande sitta vid hennes köksbord och bara vara. Det är vad mormor gör också, hon bara är. Ibland orkar hon skämta lite och ta en snus. Men mest orkar hon inte. Och jag tänker att nu är det din tur mormor. Att bara få vara. Du ska få sitta här och känna att vi älskar dig utan att du behöver säga något.

Jag älskar dig mormor. Snälla orka bli bättre ännu en gång. Vi finns här för dig. Alltid.

//Niffe