En fredagkväll hos Fröken S. Hennes barn sover, vi dricker vin och pratar minnen i värmen av kaminen. Uppkrupna i soffan kommer den gamla tiden smygande och vi är både glada över att den är förbi men sörjer den samtidigt på något lustigt vis. Hon berättar om barnet hon förlorade och jag berättar om tilliten som jag förlorade. Vi pratar länge länge.   

- Jag vet inte om jag någonsin kommer bli som jag var.

- Det kommer du inte. Och det är jag glad för. Du log inte under den perioden.

- Konstigt, jag minns den som min lyckligaste.

- Det var det han ville få dig att tro, men egentligen trampade han på dig. Lite, lite varje dag. Du märkte det inte men vi såg det. Jag såg det.

Konstigt hur ens egna saker kan vara klara för andra, men inte för en själv. Men hur som helst så var det en fin stund där i soffan. En äkta stund. Utan fasader.

Började jobba kl. 7 i morse, jättekul lördag. Mötte en kollega som frågade om allt var bra. Jadå... Själv då? "Tja man ska ju inte klaga... Det hjälper ju ändå inte." Härlig inställning.

Tror för övrigt att jag har börjat rodna igen. Gjorde det mycket när jag var yngre, när jag pratade med nya människor och så. Behövde få låset till mitt skåp uppklippt för jag hade tappat nyckeln. Fick be en sjukt stor vakt om hjälp (ganska söt också) och han drev med mig jättemycket och jag blev tomatröd. Kan man jobba på det på något vis? Har ni några tips?

//KM