Jag är i något som jag inte riktigt vet vart det är påväg. Kanske är det något, kanske inte. Jag vet inte om jag vill att det ska bli mer, eller om han vill att det ska bli mer. Och det är sjukt jobbigt.

Min nya sommarregel kan komma väl till pass här kanske. Den lyder: Lätt är rätt! Om det är krångligt, jobbigt och svårt, ja, då är det helt enkelt inte rätt! Så därför ska jag försöka koppla ur huvudet och bara go with the flow.

KM vet inte riktigt heller vart hon står med sin dejt. Eller vart han står förresten. För hon står stadigt och tålmodigt. Han hade fått något fint om han hade bestämt sig.

Sen när blev dejting så komplicerat? Eller är det vi som gör det komplicerat? Från och med nu är det i vart fall slut med övertänkandet.

Är oftast inte den populäraste personen att skicka mess till en måndagkväll. Och just i kväll skulle jag vilja ha ett mess, helst från P. Istället skickar Telenor, klasskompisar, lillebror, Eurovoice. Med andra ord från en massa männsikor som aldrig skickar annars. Irriterande! Fast det mest irriterande är nog ändå att jag hoppas det är P. Korkat... (Och ska inte vara så dryg mot mina vänner, kul att ni skickar!)

För övrigt fortsätter lationon ihärdigt att messa och ringa fast jag inte svarar. Och fick veta hur nyårskillen fick min e-mail, han hittade den på min (dåvarande) dates dator (hans kompis). Daten fick aldrig min mail, loggade bara in på hans dator en gång för att kolla. Stalker på allvar liksom.

Over and out  //KM

Ibland känner man sig såhär. Niffe, moi, känner mig sån större delen av tiden. Särskilt en måndagmorgon då man sitter på jobbet och undrar vad man egentligen gör här. Ska kanske byta karriär, lämna affärsutvecklingen för att satsa som clown på heltid. Ingen större skillnad kanske.. 

/Niffe

Känns inte helt bra att ha ett allvarligt fyllesamtal (ja, motsägelsefullt) med en kille och sen inte höra något mer från honom på hela helgen. Är jag dissad nu eller kommer han vara modig nog att berätta när jag är dissad? Om jag får välja så blir jag helst inte dissad alls. Vill gärna få en chans att prata med honom innan i alla fall. Detta är ju dumt! Varför bryr jag mig så mycket om någon jag känt i 3 veckor? Pucko! Men i och försig tycker jag att jag är berättigad att vara lite paranoid. Ska man se till statistiken den här våren så har vi träffats väldigt länge. Borde väll skita sig snart?

//KM

P.S Hört i matsalen:

-Ska du inte ha skinka på mackan?

-Nej, får bli ost på den här.

-Men det är ju inte kött?!

-Nej, men det kommer från kött.

En fredagkväll hos Fröken S. Hennes barn sover, vi dricker vin och pratar minnen i värmen av kaminen. Uppkrupna i soffan kommer den gamla tiden smygande och vi är både glada över att den är förbi men sörjer den samtidigt på något lustigt vis. Hon berättar om barnet hon förlorade och jag berättar om tilliten som jag förlorade. Vi pratar länge länge.   

- Jag vet inte om jag någonsin kommer bli som jag var.

- Det kommer du inte. Och det är jag glad för. Du log inte under den perioden.

- Konstigt, jag minns den som min lyckligaste.

- Det var det han ville få dig att tro, men egentligen trampade han på dig. Lite, lite varje dag. Du märkte det inte men vi såg det. Jag såg det.

Konstigt hur ens egna saker kan vara klara för andra, men inte för en själv. Men hur som helst så var det en fin stund där i soffan. En äkta stund. Utan fasader.

Började jobba kl. 7 i morse, jättekul lördag. Mötte en kollega som frågade om allt var bra. Jadå... Själv då? "Tja man ska ju inte klaga... Det hjälper ju ändå inte." Härlig inställning.

Tror för övrigt att jag har börjat rodna igen. Gjorde det mycket när jag var yngre, när jag pratade med nya människor och så. Behövde få låset till mitt skåp uppklippt för jag hade tappat nyckeln. Fick be en sjukt stor vakt om hjälp (ganska söt också) och han drev med mig jättemycket och jag blev tomatröd. Kan man jobba på det på något vis? Har ni några tips?

//KM

Hade ett två timmars fyllesamtal med P här om natten. Han är lite bekymrad över att han är gammal och tycker inte att det funkar på lång sikt. Han undrar varför inte jag tycker det är läskigt... Jag tycker det är mycket läskigare att han tänker långsiktigt efter två veckor. Men det kanske bara är jag? Kan vi inte ta det lite som det kommer fortfarande liksom? Förstår att han inte orkar fjanta runt och kanske vill "slå sig till ro" snart. Men man måste väll kunna dejta ett tag iaf och ha lite kul innan man vet hur det går? Så liten är jag inte så att jag inte vill ha ett förhållande iallafall, men det känns lite tidigt att veta om jag vill bli ihop med honom eller inte. Tror vi behöver prata lite utan sprit... Fast att ha deep-talk efter två veckor känns också lite väl seriöst! Puh, tänk vad jobbigt det ska vara att dejta.

Niffe! En update av A-fronten också tack!

//KM

P.S Är det inte lite gubbvarning på att ha handduken runt magen istället för runt höfterna?

Drömtydare? Då får du gärna analysera detta:

Drömde att A och jag stod och kramades i köket i mitt barndomshem en mörk kväll. Utifrån ingenstans drog värsta ovädret in och utanför fönstret började blixtar slå ner med bara sekunders mellanrum. Jag gick mot fönstret och såg hur eldslågor härjade utanför men de flyttade hela tiden på sig. Först blev jag inte rädd utan sa stilla "Vart brinner det nånstans?", elden fortsatte flytta på sig. Sen började paniken komma och jag skrek om och om igen att jag inte vet vart det brinner.

Sen är det ny scen. Jag står utanför huset och det är nerbrunnet. Så viskar jag "Det var här det brann"...

/Niffe