På riktigt? "Så ska jag aldrig göra/säga när JAG har barn." Tänkt så någon gång? Nu är det inget radikalt jag tänker på ikväll, utan mest filmer man fick och inte fick se. Det var alltid nyheter vid 22, så en del filmer såg jag en timme av ungefär hundra gånger innan jag var tvungen att lägga mig. The Shining var en av dem. Tyckte den var väldans läskig och jag fick aldrig se slutet för det var "mycket värre". Eller hur! Nu när man sett det undrar man ju... Början är asläskig, slutet är bara fjantigt. När han sitter där som en snögubbe i labyrinten...

Dessutom tyckte mamma att Exorcisten var den läskigaste filmen någonsin (tycker nog fortfarande) så den fick jag aldrig se. När jag väl såg den satt jag och funderade på när det läskiga skulle komma. Var redan avtrubbad av våra ungdomsskräckfilmer. Och det var innan The ring och Saw till exempel.

Så nu till min poäng. Kollade på Pretty Woman igår. Den fick jag minsann se när jag var liten. Det var ju en så gullig och romantisk film! Men hallå?! Har ni sett den? Fattar ni inte vad den handlar om? Fattar ni inte vad hon gör? Mycket bra värderingar att sprida till småtjejer. Ska aaaldrig låta mina barn se den så tidigt. Fast det är en bra film ;o) Satt ju ändå och tutade till Roxette's "It must have been love".

//KM

Jag har rätt så många ex. Några av dem är fina fina, några är fina och några är crap som i dåliga människor. Idag har det blivit en nostalgidag i och med ett sms från en av dem. Så jag tänkte dela med mig av min ex-historia för er, i alla fall några av dem.

Jag hade min första pojkvän vid 14 års ålder. Han var 21. Vi åkte runt i hans blå Volvo 240 med tonade rutor. Det kändes galet coolt just då. Men han tröttnade snabbt på mig, en liten snorunge som hängde runt honom med stora beundrande ögon. Han gjorde slut och jag grät. Han ringde och jag svarade inte.

Min andra pojkvän var en parentes. En parentes som jag fortfarande hörs av med, men bara ytligt.

Sen kom han som knarkade och såg monster. Han gjorde mig mörkrädd. Han är fortfarande ute på hal is den stackar´n.

Sen kom det en fin pojke. Han som kom hem för att jag saknade honom så. Jag avslutade varje samtal med kom hem, du saknas. Jag menade inte att han skulle komma hem egentligen, jag bara önskade att han var hos mig. Men han lyssnade och en vacker dag lurade han mig på ett uppdrag och medan jag väntade på en kompis till honom som skulle lämna en grej så knackade det på axeln. När jag vänt mig om så var det inte vännen jag såg, utan honom. Det är bland det finaste någon gjort för mig.

Sen kom en superfin pojke. Han var alldeles för bra för mig. Jag kände mig som en bedragare för att jag inte kunde matcha hans känslor. Det var ett år av ständigt dåligt samvete. Jag kan känna såhär efteråt att jag inte försökte nog.

Sen kom Han. Det var några år av upp å ner, men mest ner. Fast när det väl var upp så var det ordentligt upp. Det som hände tog mig ett par år att komma på fötter ifrån. Han gjorde så mycket dumt. Så mycket oförlåtligt dumt.

Det finns fler, några som är riktiga ex och några som är nästan-ex, då vi var nästan-ihop under lång tid. Men liksom, när jag tänker tillbaka så tänker jag att det var nog bra det som hände. Att Livet tog hand om mig då också, på sitt lilla nyckfulla vis.

//Niffe