"Inget socialt go i dig, inte så utåtriktad." Ska du inte säga att jag är kort också eller? Ungefär lika långt ifrån sanningen. Eller har jag en sjukt vriden självbild? Som anorektiker som ser tjockisar i spegeln och bantar. Jag tro att jag är social, men egentligen är det låtsasmänniskor jag pratar med. Alla på krogen tror jag är idiot för jag står och pratar för mig själv. Pinsam presentation i klassen imorn då, för jag tror att det finns tre till i min grupp. Men egentligen står jag där själv och presenterar Molgan. Egentligen finns inte Niffe heller, har bara hittat på henne och skriver dubbla inlägg för att det ska verka som att jag har vänner.

Hoppas väkligen inte det, för imorn kommer NiffePiffe till stan! Hade varit mycket tråkigt om det inte vore så... Det är ändå min elakaste bästa vän!

//KM & Co

- Och du får hälsa din familj. Kan man säga att Å är din familj? säger den fina vännen.

- Ja det tycker jag nog. Jag ser henne som en familj. Hemma-familjen som en annan och såklart vän-familjen också. Så jo, det kan man säga, säger jag till fina vännen.

- Ja, men hälsa familjen då!

Och så tänker jag att det är ju Å jag ska hem till när jag jobbat klart. Det har varit henne som jag gått hem till de senaste veckorna/månaderna när jag ska "hem". Hon är den som jag längtar efter, lagar mat med, tittar på tv med, kryper ner i sängen med. Klart att hon är familj. Ganska ny familj men dock en sådan. Och så tänker jag att det är skönt att ha någon att komma hem till. Att slippa känna att fil och musli is the shit framför biggest looser. Nu är det middagsfix nästan varje dag. Handling, "vill du ha någon när jag ändå ska till affären?" och ni vet allt sånt. Det är skönt och avslappnat och jag gillar det. Förut har jag alltid varit igång i hundranittio, aldrig lugnt, göra göra göra! Nu så är det mer chill och det är underbart. Jag älskar min familj, eller mina familjer. Både Å-familjen, vän-familjen och hemma-familjen.

//Niffe